+ ettstegmotsverige

Gertrud ja Gugge

Gugge svävar bekymrat över den sovande Gertrud. Hon vill så gärna nå fram men Gertrud sover lugnt och märker inte hennes närvaro. Men så händer plötsligt något. Gertrud börjar drömma om Gugge. I den första drömsekvensen är de i Thailand. Tsunamivågen väller fram nedanför trädet där den femåriga Gertrud sitter tillsammans med Gugge. Det är deras första möte. Gugge har sett barnet flyta på en träbit i vattenmassorna och har lyckats dra upp henne i trädet. I nästa drömsekvens sitter Gertrud och Gugge på glasverandan till Gugges hus. Gertrud är i tonåren och de skrattar tillsammans. Så den sista drömsekvensen. Gertrud sitter vid Gugges dödsbädd och gråter förtvivlat.

Det är nu det sker. I drömmen öppnar sig Gertrud och släpper in Gugge. När Gugge sedan smeker hennes över hennes tårvåta kinder börjar hon tala med henne.

Gertrud: Jag är så glad att du är tillbaka hos mig Gugge. Det har varit så tomt utan dig. Du lovar väl att stanna hos mig nu.

Gugge: Så länge du släpper in mig kommer jag att stanna i dina drömmar. Men bara där.

Gertrud (förtvivlat): Men jag vill att du är hos mig hela tiden, inte bara i drömmarna. Jag vill ha dig vid min sida som förut. Du ser ju hur ensam jag är när du är död.

Gugge: Ja, jag ser det Gertrud. Jag ser hur du gråter och jag är bekymrad för dig. Jag önskar också att allt kunde vara som förut. Men jag kan inte ändra på det som skett. Jag är död och du lever. Jag vill att du ska fortsätta att leva och att du ska hitta nåt att leva för.

Gertrud (förtvivlat): Vad har jag att leva för? Jag har inga vänner. Jag har inte ens nån som kan torka mina tårar.

Gugge: Lilla Gertrud, jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig. Jag ska se om jag kan ordna så att nån levande kommer förbi dig i morgon bitti. Nån som kan torka dina tårar.

Det slår i det öppna sovrumsfönstret. Gertrud vaknar till och tittar sig omkring i det halvskumma rummet. Gugge har givit sig av. Hon är ensam igen.

Gugge hing heljub murelikult magava Gertrudi kõrval. Ta tahaks nii väga temani jõuda, kuid Gertrud magab rahulikult ja ei märka tema kohalolekut. Kuid äkitselt juhtub midagi. Gertrud hakkab Gugget unes nägema. Esialgu näeb ta Taimaad. Tsunaamilaine voogab kohale puu all, mille otsas viieaastane Gertrud koos Guggega istub. See on nende esimene kohtumine. Gugge näeb last puutükil tulvalaine poolt mööda kantamas ning tal õnnestub ta puu otsa sikutada. Järgmises unenäos istuvad Gertrud ja Gugge Gugge maja klaasverandal. Gertrud on teismeline ning nad naeravad koos. Viimases unenäoepisoodis istub Gertrud Gugge surivoodil ning nutab lohutamatult.

Ning siis see juhtubki. Unes ühinevad Gertrudi ja Gugge maailmad. Kui siis Gugge silitades pühib ära pisara Gertrudi nutust märjalt põselt, hakkavad nad rääkima.

Gertrud: Mul on nii hea meel, et sa oled jälle minu juures, Gugge. Ilma sinuta on maailm olnud nii tühi. Palun luba, et sa jäädki nüüd minu juurde.

Gugge:  Seni, kuni sa mind enda unenägudesse lubad, saan ma nendes sinuga olla. Kuid ainult seal.

Gertrud ( pettunult):  Kuid ma sooviksin, et oleksid minu juures kogu aeg, mitte ainult unenägudes. Sooviksin, et oleksid minu kõrval, nagu varem. Sa ju näed, kui üksi ma olen pärast sinu surma olnud.

Gugge: Jah, Gertrud, ma näen seda. Ma näen, kuidas sa nutad ja ma olen sinu pärast mures. Ka mina soovin, et kõik võiks olla nagu varem. Kuid ma ei saa muuta seda, mis on toimunud. Mina olen surnud ning sina elad. Ma tahan, et sa jätkaksid elamist ning leiaksid selle, mille nimel elada.

Gertrud ( meeleheitel):  Mille nimel on mul elada? Mul ei ole sõpru. Mul pole isegi kedagi, kes mu pisaraid pühiks.

Gugge: Kallis Gertrud, ma teen, mida suudan, et sind aidata. Ma korraldan nii, et keegi elavvate maailmast tuleb sinu juurest läbi  homme hommikul. Keegi, kes kuivatab sinu pisarad.

Avatud magamistoa aken lööb tuulehoos pauguga kinni. Gertrud ärkab ning vaatab poolhämaras toas ringi. Gugge on lahkunud. Ta on jälle üksi.